Nu har Davis Cup-matchen börjat, två singelmatcher har spelats och just nu spelas en dubbel. Lagen är jämspelta rent idrottsligt. Just nu på lördag eftermiddag verkar det som om demonstranterna har samlat sina skaror. 6000 demonstranter. Än så länge lugnt inne i arenan, och låt det så förbli, ber vi alla, som tror på någon G-d. Samtidigt är märkligt att se matchen på tv (tack förresten till Tv8 som sänder) utan publik. Den lilla publik som finns gör vad den kan för att få upp stämningen. Men samtidigt, det går inte att komma ifrån. Matcherna spelas i skuggan av politiken, i detta fall har dagordningen bestämts av kommunalpolitiker, trots att Davis Cup snarast är att beskriva som landskamp mellan två nationer.
Jag kan inte annat än känna starkt för både de israeliska och de svenska spelarna. För de israeliska för att de får klä skott för staten Israels politik och därmed inte får en Davis Cup på normala villkor. Egentligen gäller detsamma för de svenska spelarna. De får också klä skott för avsaknad av ett nationellt ansvarstagande och de får inte heller de spela under normala förhållanden.
I bakgrund lurar dock själva sakfrågan; varför var kriget i Gaza en intäkt för att kommunalpolitiker att börja uttala sig och agera kring ett idrottsevenemang? Är det inte snarare så att just det faktum att lokala politiker uttalade sina utrikespolitiska åsikter som skapade legitimitet för grupper långt ut på vänster- och högerkant inklusive nynazister och fundamentalistiska muslimer att sätta sin planer på ”Stoppa matchen” i verket. I det drevet får man då med sig en uppsjö av kända och okända opinionsbildare som aningslöst driver kampanj mot Israel och som inte verkar förstå (eller gör de faktiskt det?) att de tjänar antisemitismens syften.
Varje gång staten Israel kritiseras är det som om man inte kan skilja på ”judar” och ”israeler” och kritiken mot Israel får antijudiska tonfall.
När ska vänstern rannsaka sin Israelkritik och ur sina led rensa ut de antijudiska undertonerna? Den självrannsakan måste komma förr eller senare.